Jo nu är det så här.. Jag och Amanda satt och pratade om en sak idag när vi käkade lunch som hände för några år sedan.. Jag började tänka på det igen, och jag hade tänk berätta om det för er som läser och jag vet att mamma läser min blogg och hon ska också få läsa detta!

Men det började med att jag ville gå ner i vikt när jag gick i 7an när man var 14-15 år. Det var kanske ett halv år innan allt började. Jag fick en idol, en idol som jag såg upp till. Nämligen Nicole Richie. Jag såg hur smal hon var. Jag hade alltid velat bli "smal" (såg en själv att jag var smal) Jag hade massa tidningar i mitt rum på henne och hennes kropp, mitt mål var att bli som henne, jag ville att mina ben på kroppen skulle sticka ut, jag ville att man skulle se mina revben så man såg på henne!
Så jag slutade äta, eller nej inte riktigt, jag vaknade vid 10 på mornarna då och när mamma inte var hemma så åt jag inget. jag åt inget från att jag klev upp vid 10 till mamma kom hem vid 5. Jag kände sån hunger att jag kunde äta vad som helst. Men jag ville inte gå till köket för att ta något att äta. När mamma ringde mig på dagarna så frågade hon alltid "har du ätit Emelie" jag svarade alltid "ja det har jag" vilket jag inte hade gjort. När mamma kom hem så lagade hon mat, jag åt lite.
Jag kommer ihåg en sommar när vi var ute på Utö (landstället) så tar jag en stol och stället mig på den frmaför spegeln och jag kommer ihåg att jag sa "mamma ser man mina hälsenor" Jag ville att dom skulle sticka ut så mycket som möjligt, Sjukt nu om jag tänker efter!
Jag var hemma och gjorde situpps allt som där, sprang till vågen och kollade om jag hade gått ner något.. vågen visade som minns 43.. Och jag var 1.63 cm lång.. så jaa jag var rätt så underviktig.
Sen kommer jag ihåg en annan sak, när jag åt piggelin så höll jag nästan på att börja gråta pga att det var "fett" i glass trodde jag.
Ungefär i hela min tånår har det varit sådär. När jag följde med vänner till donken så tvingade dom i mig en cheesburgare men efter halva mådde jag illa. Jag åt lite av maten. Jag har haft det så här i 4a år tills Johan kom in i bilden för unefär 1 år och 4 månader sen. innan jag träffade honom så hade jag gått upp lite i vikt inte så jätte mycket men det började bli bra igen men mådde fortfarande dåligt över min vikt även fast jag såg ut som ett skilett. Alla trodde att jag gjorde om mina bilder för att se smal ut. Då kan jag säga nej det gjorde jag verkligen inte. Folk sa "man går upp i vikt när man träffar någon man gillar" nej tänkte jag ALDRIG att jag ska gå upp i vikt. men Johan fick mig att känna mig fin igen. Han sa att jag hade en fin kropp, jag började acceptera mig själv igen. Jag brydde mig inte så mycket om min vikt hela förra sommaren. Efter sommaren ställde jag mig på vågen, innan jag träffade Johan så vägde jag mellan 47-48 kg när jag ställde mig på vågen efter sommaren såg jag heöt andra siffror.. Jag vägde då 52 inte sån stor skillnad, men man såg på min kropp att den hade fått former igen!
Jag och Johan åt chips och allt sånt på helgerna. Gick kanske upp 1 kg mer. Och nu har jag fått riktiga kurvor. Jag var nöjd ett tag, men nu vill jag gå ner lite i vikt, jag har slutat med Donken och allt sån där skit.. händer att det slinker ner i bland men det är inte ofta. Jag vill banta men absolut inte som då, Jag vill hitta den vikten jag är nöjd med, Jag har börjat gå omvägar hem för att få en vältränad kropp, jag ska börja gå ut på kvällarna för att jogga/gå.
Jag ska absolut inte se ut som ett anorexi fall igen absolut inte!
Jag vill bara hitta min vikt som jag trivs i, och det ska jag fixa. Jag vet att jag har en underbar pojkvän, underbara vänner och underbar familj som stöttar mig i allt!
Och jag säger det en gång till, jag ska inte se sjuk ut igen, aldrig! DET LOVAR JAG!